Så, då har jag äntligen tid att skriva lite till om BAMM 🙂
Dag 2. Klockan ringer kl 5.45. Jag har gett mig den på att jag ska vara först i toalettkön, vilket jag faktiskt var. Senare var det kö. Precis som jag misstänkte. Efter en kort frukost (frukosten bestod av frystorkad yoghurt), superäcklig, så började vi packa ihop tältet. Kartan hade vi fått kvällen innan och vi hade en plan. Planen var att välja vägen med minst höjdkurvor (höjdmeter). Dagen innan hade vi sprungit ca 3.5 mil, fågelvägen skulle det vara 2.5 men med lite felval och dålig orientering landade vi på milen längre. Nåväl. Dag 2 skulle bli bättre, och något måste vi väl ha lärt oss på våra misstag. Med kartan hårt i handen, och kompassen i ett redigt grepp, och med ca 7 kg packning på ryggen så inväntade vi starten. Vi fick starta i masstarten, vår tid dagen innan var för dålig för jaktstarten. Starten går och vi far iväg, snabbt snabbt snabbt, eller kanske inte. Dessvärre går första kilometrarna på en smal stig, delvis spångar, och ja, en del springer snabbt och men del tar det väldigt lugnt, och många går. Ska man förbi måste man springa på sidan av stigen och med många gående framför så väljer vi att helt enkelt “go with the flow”. Så promenad/lätt jogg den första biten. Jag tycker mer synd om jaktstarten som startade efter oss (ja efter masstarten kom jaktstarten) som var tvungna att kämpa sig förbi lämmeltåget.
Första biten bra löpning. Kul att komma igång efter promenaden. Löpningen gick genom ett intressant landskap man sprang som i en dalgång. Glömde bort kylan och regnet ett tag. Andra kontrollen var väldigt fint placerad vid en sjö och en ett vattenfall, var så tagen att jag glömde fotografera 🙁 Väl där valde en del löpare att ta en stigning på uppskattningvis 300 meter, rakt upp för ett berg. Vi hade funderat på den vägen eftersom den var den rakaste, men ångrade oss då vi insåg att orienteringen där upp med låga moln och svårorienterad terräng skulle bli för tufft för oss. Hade vi haft med oss en barometrisk höjdmätare hade vi nog valt den vägen istället. Men för oss blev det löpning nästan hela vägen tillbaka. Nästan. Vi lyckades hitta en genare väg och fick möjligheten att spara in kanske hundra höjdmeter, vilket man gärna gör 🙂
Den 3 kontrollen blev den tyngsta. Vi hade sprungit kanske en dryg mil och regnet hällde ner, det blåste hårt och i vinden var det nog under noll-gradigt. Det gick bara uppåt och detta var den högsta toppen under dagsetappen, ca 1400 möh (Låktatjåkka), lägret låg på ca 400-500 meter så åtminstone 1000 höjdmeter skulle avverkas under dagen. Förutom vädret så började motivation tryta. Jag hade haft en lätt knävärk sedan start och den började ge sig tillkänna. Jag fick ta det försiktigt nedför varje klipphäll och ta emot med det fungerande knät. Att avbryta fanns inte på kartan, hade jag kommit så här långt skulle jag minsann klara det. Eller “skulle vi klara det” kanske jag ska säga, det är ju ändå en lagtävling 🙂 En pause i lä bakom en sten blev ett perfekt avbrott, lite vatten och en energibar och en liten stund att andas.
Sedan var det bara att fortsätta uppåt, på blöta hala stenar. När vi till slut nådde Låktatjåkkastugan hade vi c.a. 200 höjdmeter kvar till toppen av berget och den tredje kontrollen. Vi tog ytterligare en paus och passade på att ta på regnkläder. Jag frös så jag skakade, svårt att böja fingrar och hela tiden en lätt känsla av illamående. Torrare kläder på och snöra om skorna och sedan på det igen. Det var mycket moln och vi tog riktning med kompassen rakt mot toppen och började vår stigning. Efter några tiotalmeter började vi se en led (markering med vita stenar) som verkade föra oss i samma riktning som kompassen, så vi började följa den istället. Vi rörde oss tydligen åt rätt håll, fast vi bara såg några meter framåt, för fler och fler började följa vår väg och runt oss började flera skuggor torna upp, det var rätt befriande sedan vi bara sett ett annat löparpar i spåren sedan någon timma tillbaka. Det blev en mindre kamp sista biten. Det känns helt sjukt när man bara går, väldigt lugnt, men pulsen är ändå på max och andningen inte hinner ikapp. Men det var verkligheten och innan nästa bergslopp kommer jag att definitivt lägga några fler träningspass på backlöpning.
Väl uppe fick vi stämpla igen. Där uppe på toppen mitt i ingenstans satt en stackare i ett tält och fick förklara för oss förvirrade nedkylda löpare hur vi skulle göra. Sedan gick det nedåt igen. Först gick det snabbt, men snabbt blev det värre. En isbacke, en brant sådan. Det vara bara att springa längs med den och hitta en plats där man kunde ta sig ner någorlunda säkert.
Efter backen var det bara att springa. Och springa. Och springa. Det gick hyfsat bra, hade ok tempo, och nu gick det mest neråt. Men vi var vilse. Men vad gör väl det när man har en positiv attityd, “visst hittar vi snart ett riktmärke vi känner igen”. Tyvärr så gjorde vi aldrig det, åtminstone inte i tid. Det var fortfarande tjock dimma, så man såg inte landskapet som man hade hoppats. (Igen, vid bra väder och goda förhållanden räcker det nog med kompass, vid apdåligt väder och tjock dimma… köp en barometrisk höjdmätare, vet man ungefär vilken höjd man är på så är det lättare att lista ut vilken väg man tagit.) Hur som helst var vi fel. Vi hörde vatten och tänkte “där till höger om stigen är den en flod”, kollar kartan och ser att “vi borde vara där”, och sprang vi efter det “riktmärket” men vi aldrig “där” och vi var helt ute och cyklade 🙂 Men (som min kära flickvän sa, “Ni har ju bara orienterat fem gånger, det var väl bra ändå”), och ja det kanske det var 🙂
Så vi missade platsen där vi enkelt skulle svänga ner mot Kratersjön där den sista kontrollen var. Vi fick springa direkt mot Björkliden och kanske 100 meter innan mål springa in på “upploppssträckan” av loppet, fast i fel riktning… skämdes lite. Men vi var inte ensamma. Det var fler tappra amatörer som hade sprungit fel. Sedan några kilometer tillbaka hade Patrik haft problem med sin vad, men han kämpade vidare, och båda våra krämpor gjorde sig påminda vilket drog ner tempot i slutet. Kratersjön och stämplade kontrollen. Samma väg tillbaka. Glada i hågen men trötta. Vi svänger ner mot Björkliden och målgången. Samma stund som vinnarna av 70 km kom i mål. Men vi var nöjda ändå.
Vid målgången fick man först lite godis, och sedan var det dags för genomgång av packningen, man var tvungen att visa upp tält, underställ, mössa, ja allt som fanns med på listan över saker man var tvungen att ha med sig. Och allt fanns med. Både för mig och Patrik.
Så ned till bastu och häng. Sedan ska allt upp på tork. Och kvällen avslutades med en god middag på hotellet.
God mat och gott vin
Tältnatt även efter målgång (vi borde ha tagit hotell 🙂 och sedan 17 timmars resa hem till Stockholm igen.
Tack BAMM för en riktigt kul tävling, nästa gång får bli 2015 nu är det familjen som gäller 🙂