Så, det var två veckor sedan jag uppdaterade bloggen. Det blev för mycket fokus på om jag skulle springa eller inte så jag glömde helt bort. Men här följer en liten händelsebeskrivning.
Torsdagen 31/5: Var hos läkaren med min förkylning. Hon kollade hals, näsa, öron och tog blodprov för att se om jag hade en infektion. Resultatet var negativt, dvs. ingen infektion. Jag hade dock en lätt rodnad i halsen vilket var tecken på en förkylning, men hon bedömde den inte som så pass allvarlig för att stoppa mig från mitt lopp. Det räckte för mig och jag bestämde mig för att åtminstone starta.
Fredagen 1/6: Rosslig i halsen men ändå fast besluten att starta. Laddar med pasta och andra kolhydrater, mycket vatten (och Bafucin – för säkerhets skull), går på bio med kompisarna på kvällen. Dricker även ett stort glas med sportdryck för att vänja magen (har druckit ett glas med sportdryck varje dag under veckan).
Lördagen 2/6: Dagen “D”. Startar dagen med samma frukost som alltid, mellan-fil med sylt, banan och havrekuddar samt en smörgås. Två och en halv timma innan loppet äter jag en portion pasta och några köttbullar. Laddar med vatten och sportdryck.
Klockan 12.00 starten går och jag känner mig laddad. Genom Östermalm, längs med Strandvägen, Kungsträdgården, Södermalm och över Västerbron. Känner mig stark och glad över att jag inte känner några krämpor första biten utöver min sedvanliga sträckning i vänster lår, vilken går över efter några kilometer. Kungsholmen, Vasastan, första varvet och där händer det. Efter 15 kilometer känner jag av vänster knä, vilket är mitt löparknä, eller det knä som lidit av löparknä dvs. Jag kämpar vidare och det släpper lite lite men gör fortfarande ont. Efter 20 kilometer känner jag av även höger knä (löparknä i fjol) men inte alls lika starkt så jag fortsätter. Börjar nu känna att jag spänner benen fel på grund av smärtan. Genom Gärdet, över Djurgården och ner mot Djurgårdsbron. Nu känner jag konsekvensen av det hela, vänster höftböjare börjar värka, och det var detta som jag var rädd för, att allt skulle komma på samma gång. Jag känner mig nu skör och är lite rädd för att jag ska trampa fel så jag får ännu ondare, stabiliteten brister på grund av smärtan, men jag fortsätter, lite lätt haltande. Strandvägen igen, mycket tyngre än första rundan naturligtvis eftersom det är nu Marathon har börjat på riktigt. Det är kallt, regnar och blåser vilket måste ha bidragit till min värk. Den energi man får genom bananer och sportdryck går direkt till att värma kroppen så inga energi-booster som man brukar få annars, enligt min egen upplevelse. Smärta, nedkyld och inte så tränad, det är nu jag börjar fundera på att bryta. Jag bryter inte utan tänker springa till kroppen säger stopp. Inte att rekommendera men nu springer jag endast på vilja och min vilja stärks vid motgångar. Jag vet att jag inte kommer att springa på en bra tid, men efter flera ostartade lopp känner jag att jag måste springa i mål för min egen självkänslas skull.
Vid Kungsträdgården hör jag heja-rop från min underbara flickvän, tittar tillbaka och ser Therese stå där med min son William och min svärmor. Här kommer energi-boosten. Efter det springer jag leende och stolt vidare och märker knappt av smärtan i mina knän, och nu även båda höftböjarna. Gamla stan, Söder Mälarstrand och Västerbron igen. Inte lika kaxig nu. Under första varvet hade jag lovordat och prisat Nordic Military Training för min då grymma återhämtning, men ett Marathon är ett Marathon och samma krafter finns inte under andra varvet så både uppförsbacke och nedförsbacke känns lika tunga, och parerar fortfarande eventuella fel-/snedsteg med hela kroppen för att inte trampa fel och få så ont att jag måste bryta.
Över Kungsholmen. Lite varm buljong ger kroppen ny energi. Vasagatan och genom Vasastan. Börjar närma mig Stadion. 36 kilometer avklarade. Då känner jag mig säker, 6 kilometer kvar, det kommer jag att klara, men börjar fundera på tiden, hade en max tid gräns runt 4.30 inte sämre än det. 2 kilometer kvar, tungt tungt tungt, benen känns som bly, ont överallt, men viljan finns kvar. Viljan har ju tagit mig igenom 25 kilometers helvete. Kallt som satan, har inte kunna värma händer på säkert två mil, dom är liksom formade som en klo krampaktigt. Och så är man där Stadion. Springer in på löparbanan. Njuter. Tar mina sista krafter och spurtar sista hundra metrarna. Hade ju tänkt att spurta hela löparbanan men icke, de krafterna finns inte efter detta.
Så ja, jag sprang Marathon, eller tog mig runt åtminstone. Detta var mitt tredje Marathon, mitt senaste 2007 sprang jag på 4.02, denna gången tog det mig 4.26. Då, för 5 år sedan, sprang jag som längst under träning 20 kilometer och sprang ca 50 kilometer i veckan. I år sprang jag som längst 11 kilometer och sprang ca 20 kilometer i veckan, mest gräs och stigar.
Vad jag lärde mig: Underskatta inte sträckan. Ska man få ett relativt behagligt Marathon måste man vara förberedd. Börja träna i tid och se till att få många asfaltsmil i veckan, och stretcha ordentligt. Vad jag inte nämnde i berättelsen ovan var min puls-löpning eftersom fokus försvann från den när jag fick ont. Men puls-löpningen i början, dvs. ligga mellan 70-80% av maxpulsen, hjälpte mig nog mer än vad jag då trodde, jag var aldrig trött, kände mig aldrig riktigt andfådd, och det är det som är grejen med puls-löpningen (för mig åtminstone) att hitta en takt där man känner sig säker. Att lita på sig själv och lära känna sin kropp.